Tom

Omotiverad och tom. Legat i sängen och stirrat i taket sedan jag kom hem från jobbet. Jag skulle gå ut med hundarna. Men nej. Jag skulle kolla upp en massa saker. Men nej. Jag kan inte tänka. Jag kan inte... Göra något känns det som. Jag vill gråta. Men det går inte. Jag känner mig ensam. Jag vill prata. Men jag kan inte. Jag vill så mycket, men ändå ingenting. Lägga mig ner och försvinna. Typ. Men inte. Jag har en ångest som äter upp mig inifrån och jag vet inte vad det är... Jag vill bli kramad...

Det finns en sak som jag är livrädd för. Att det inte ska gå över. Att ingenting ska hjälpa för att väga upp det. För jag vet inte vad som gör det...

Life Sucks, Deal With It

Ett uttryck som ofta sätter sig i mitt huvud. Det är inte mer synd om dig än någon annan Anna! Bit ihop. Ingenting blir bättre för att du sitter och tycker synd om dig själv. Eller?! Nej...

Varför ska det då vara så in i helvete svårt att sluta? Och då gnager en röst i mig att det är visst mer synd om mig. Och allt är väl relativt antar jag. Men om man ser till hur vardagen är i dag, så är det nog inte det. Allt som allt, kanske. Men någonstans ifrån har ju uttrycket lev i nuet kommit. Jag är tydligen inte bra på det. Jag mår dåligt av det som varit och grämer mig över vad som kommas skall. Samtidigt som jag är för trött för att kunna vara här och nu. Känns bra...

Jag vet inte ens varför jag mår dåligt. Det bara sveper in som en dimma över mig. "Stackars mig". Allt är dåligt. Jag saknar mamma, jag saknar min hund, jag har inget jobb, jag har dåligt samvete över pappa, jag orkar inte med att träffa vänner, jag har inga initiativkänslor, jag saknar min pojkvän, jag tycker inte om mig själv... So on...

Life sucks. How to deal with it?

Nyår

Nytt år på gång. Bara ordet nyårsafton ger mig ångest. Stor sådan. Nyår är inte bra. Nyår är saknad och tomhet. Det blir så tydligt vad som inte finns här längre. Familjen är inte längre hel. Och på nyår är det jag och papps, bara vi två...

Jag saknar min mamma. Men jag tänker inte på det. Jag känner det inte. Hemskt nog. Förrän det blir såhär påtagligt. Jag måste ha något att göra, annars blir jag galen. Vilket är motsägelsefullt. Jag vill mest gräva ner mig under täcket och försvinna. Kanske kan man ignorera världen mer då?

Där allt finns

Någonstans. Långt där inne. Gömmer sig det kanske ibland några känslor. Några tankar. För att kunna få en vädring. Kanske...