Nytt år på gång. Bara ordet nyårsafton ger mig ångest. Stor sådan. Nyår är inte bra. Nyår är saknad och tomhet. Det blir så tydligt vad som inte finns här längre. Familjen är inte längre hel. Och på nyår är det jag och papps, bara vi två...
Jag saknar min mamma. Men jag tänker inte på det. Jag känner det inte. Hemskt nog. Förrän det blir såhär påtagligt. Jag måste ha något att göra, annars blir jag galen. Vilket är motsägelsefullt. Jag vill mest gräva ner mig under täcket och försvinna. Kanske kan man ignorera världen mer då?
